Under mars sände Uppdrag Granskning ett program där homosexualitet, sadomasochism och transgenderism bemöttes med en föraktfull attityd vilken oemotsagd lyftes fram som om den vore någon självklar sanning. Detta då utifrån ett narrativ där skildringar av erotik/sensualitet stämplas som “pornografi” vilket i sin tur stämplas som varandes a priori skadligt och dåligt. Ett narrativ där förekomsten av sexuella minoriteter inklusive homosexuella används som belägg för att “porren” bestämd form singular skulle vara något dåligt. På detta svarade Göteborgs-Postens Emilie Roslund med en krönika som lyfte några av programmets problem, men samtidigt framställde det som om problemet med grupptryck skulle primärt handla om att mainstreambefolkningen skulle bli utsatt för grupptryck från minoriteter, trots att det omvända rimligtvis borde vara mycket vanligare. Nedan följer två svar från personer i SFQ:s förbundsstyrelse, varav det första mailades in till Göteborgs-Posten medan det andra lades i krönikans kommentarsfält.
***
Svaret till GP: Hellre tråkig än osynliggjord och demoniserad
Visst händer det att vi som inte är genomsnittliga ibland blir uppskattade som coola, men vi riskerar även att bli missaktade på en massa otäcka sätt. Emilie Roslund (GP 18/3) och Uppdrag Granskning (1 mars) tar upp verkliga och viktiga problem, men på ett sätt som är så ohyggligt ensidigt att det närmast framstår som om den vaniljheterosexuella mainstreambefolkningen skulle vara förtryckt av sexuella minoriteter.
För att goda sexuella relationer ska kunna uppstå och blomstra krävs öppenhet, kommunikation och ömsesidighet. Varje enskild människa behöver dels ha tillgång till inspirationskällor och information för att hitta fram till vad hen själv vill ha, och dels ha tillgång till justa miljöer för att hitta kompatibla människor för att i öppen och ömsesidig kommunikation bygga relationer med. Detta försvåras när man av omgivningen pådyvlas diverse godtyckliga normer för vad man ska gillar respektive ogilla.
När man står upp mot en eller annan ojuste norm gäller det att se upp så att man inte själv pådyvlar folk en annan ojuste norm. Visst är det fel om någon blir pådyvlad att det inte skulle vara okej att vara vanilj eller heterosexuell. Men det är lika fel, och oändligt mycket vanligare, när någon blir pådyvlad att det inte skulle vara okej att vara kinky/sadomasochist eller homosexuell/bisexuell. Mitt i UG stämplas ”lesbian”, ”bondage” och ”transgender” som oacceptabelt – fördömande ord vilka ramas in av nervöst avståndstagande skratt och lämnas helt utan motvikt, så att det framstår som om homosexuell och sadomasochistisk attraktion skulle vara något skamligt. Roslund fyller på med att framställa det som om kinky sexualitet alltid skulle ha varit mer socialt accepterat än vanilj, never mind att vi var sjukdomsstämplade fram till 2008. Båda pratar om ”hårt sex” på ett sätt som lätt kan tolkas som om samlag skulle vara obligatoriskt. Men både samlag och BDSM-lekar är sådant som ingen ska behöva ställa upp utan att vilja det. Vissa vill hålla sig till vanilj-samlag, vissa vill ha både BDSM och samlag, vissa vill hålla sig till BDSM utan att ha några samlag. Alla tre alternativen är okej, liksom många andra alternativ – det gäller bara att rätt personer ska hitta varandra och leva ut på justa villkor.
Xzenu Cronström Beskow, förbundsordförande i SFQ
Beatrice Lindéh, förbundskassör i SFQ samt riksordförande i RFSM
Hans-Christian Stoltz, vice förbundsordförande i SFQ.
(SFQ är Sveriges Förenade HBTQIA+-studenter, RFSM är RiksFörbundet för Sexuella Minoriteter.)
****
Kommentarsfältsinlägget
Roslunds artikel utgör en ohyggligt ensidig text där å ena sidan alla poänger som framförs är bra, men där å andra sidan vissa andra viktiga poänger väldigt starkt lyser med sin frånvaro.
Visst går det i viss mån att få status på att bli sedd som “tuff” eller “modig”, men å andra sidan finns det också alltid en risk att orättvist bli sedd som “knäpp”, “äcklig”, “slampig” eller “pervers”. Genom att förtiga den sistnämnda typen av problem skapar Roslund en falsk helhetsbild.
Ömsesidighet bör handla om, men inte enbart om, att undvika att gå över varandras gränser och att undvika att skada varandra. I själva verket är det även viktigt att få utrymme att hitta fram till det som alla inblandade parter vill, och att få utrymme att på justa villkor leva ut detta. Omgivningen bör lyssna och på justa villkor stötta, men ägnar sig på tok för ofta istället åt att gaslighta och trycka ner. Någon variant av: “Nej nej, sådant där tycker du inte alls om på riktigt, för sådant där tycker JAG är äckligt – så om du hade tyckt om det på riktigt så hade DU varit äcklig”. Det gamla vanliga “älska syndaren och hata synden” som traditionellt har använts både mot homosexuella och mot andra sexuella minoriteter. “Det var bara djävulen/grupptrycket som fick dig att delta i det där, nu ska jag minsann lära dig att du inte alls är sådan där på riktigt”.
Bristen på sexualundervisning är absolut ett stort problem, och detta problem drabbar inte minst sexuella minoriteter. Informationen om vaniljheterosexualitet må vara bristfällig, men informationen om homosexualitet och sadomasochism är nästa alltid antingen obefintlig eller eller av urusel kvalitet.
Här i Sverige avskaffades sjukdomsstämplingen av homosexualitet redan 1979, medan sjukdomsstämplingen av sadomasochism och fetischism avskaffades först 2008. Än idag utgör det en utsatt situation att ha en sexualitet som inte är mainstream. Detta då både med avseende på vad man dras till för kön och med avseende på vad man dras till för dynamik.
Homofobi och kinkofobi utgör än idag oändligt mycket större problem än att hetreosexuella och vaniljare kan tänkas känna sig tråkiga utifrån att vissa ser homosexualitet respektive sadomasochism som coolt. Sistnämnda är så klart ett problem det också, men inte det enda eller största problemet. Och när det gäller att vissa försöker pressa någon till sexuell utlevnad på villkor som hen inte är bekväm med så torde detta problem för det första mycket oftare handla om att någon pressas in i en heterosexuell mall än att någon pressas in i någon homosexuell mall, och för det andra mycket oftare handla om att någon pressas in i en vaniljmall av att sexlivet måste innehålla samlag än att någon pressas in i någon kinkymall av att det skulle vara obligatoriskt med smisk och gummikläder. Förvisso: alla fyra varianterna förekommer i vissa fall, och är ett problem i dessa fall. Men som sagt, vissa varianter torde vara vanligare än andra.
Xzenu Cronström Beskow