Debatt: Normkritik – inte en idé utan ett måste

”Oj då, det här var jobbigt!” Så sa inte min lärare, men min känsla säger mig att det var hens tanke. Jag minns så väl det där seminariet när seminariediskussionen fick ett abrupt slut efter att en kursdeltagare sa, i full homofobisk stämma: ”Det får väl folk ändå förstå, att barn till homoföräldrar blir mobbade?!” Jag såg mig omkring, minst sagt förvånad. Tystnad. En känsla av obehag i maggropen. Hur bemöter en detta, och vem? Skulle vi studenter argumentera, skulle vi debattera, skulle vi… ja, vad skulle vi göra? Kurskamraternas förvåning var uppenbar, och tyvärr, lärarens bemötande lika omärkbar. Det var omöjligt att läsa hens tankar då, men jag skulle snart förstå, att det homofobiska påståendet inte var det som lämnade spår, utan lärarens svar. Hen sa: ”Hmm… Ja…” Kanske var hen omedveten om vad hens agerande innebar, men det hen signalerade, kanske främst till oss hbtq-identifierade i klassen, var att klassrummet inte längre var en trygg plats. Vem skulle nu vara vår garant för att vara likvärdiga studenter? Studenten som talat homofobisk gick troligen hem som vanligt, men jag valde att fortsättningsvis bara gå på seminarier som täckte upp krav för närvaro. Kursen var inte längre en trygg plats för mig. Läraren hade haft ett val, och hen valde att inte bemöta homofobin som yttrades innanför universitetets väggar.

Det min medstudent gjorde var att ge mig ett mentalt slag i nyllet. Men tyst satt jag, som annars så gärna debatterar. Varför vågade jag inte säga något? Under arbetet med projektet Avslöja heteronormen! har SFQ fått möta många studenter med berättelser liknande min egen. Många berättar hur de sällan väljer att ta fighten, utan istället låter sig kränkas. Det handlar om att accepteras och inkluderas, att inte ses som avvikande pga sexualitet eller identitet. Det handlar om att behandlas lika så som normbärare görs.

Dagligen sker kränkningar och diskriminering vid landets universitet och högskolor. Det sker såväl i klassrum som i korridorerna utanför. Fokus måste riktas på de normer som gör att studenter förtrycks och marginaliseras pga sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Hetero- och cisnormer sitter i väggarna och måste ut. Att studenter tvingas ge avkall på sin rätt till trygg studiemiljö, utstå kränkningar och väljer att inte närvara mer än absolut nödvändigt för att få betyg, kan inte tolereras.

Universitets- och högskolors likabehandlingsarbete måste skärpas. När SFQ har granskat lärosätenas likabehandlingsplaner har kunskapsbrister om hbtq framkommit utan att leta. Uttryck som att skolan ska eller ha en ”tillåtande studiemiljö” förekommer och säger oss att det finns två läger, det som tillåter, och det som ska få tillåtelsen. Detta kan inte accepteras i en demokratisk miljö. I likabehandlingsplanerna syns också en total avsaknad av normkritik gentemot cisnormer, vilket innebär att skolorna har misslyckats med att säkerställa en trygg studiemiljö för transpersoner. Det syns missar i beskrivningar av sexuell läggning, då sexualitet framställs som ett ställningstagande som personen gör, istället för något inneboende i individen. Här är det heteronormer som förtrycker och tyvärr reproduceras de i skolornas likabehandlingsplaner. Att öka kunskaper om hbtq och normkritik hos likabehandlings- och jämställdhetsråden är inte en idé, det är ett måste. Utan kunskaper om de normer som florerar i studiemiljön, kommer inte likabehandlingsarbetet göra det det syftar till: Att säkerställa allas möjligheter till utbildning, till att känna trygghet, trivas och fullfölja sina studier. En utbildningsplats ska från scratch vara inkluderande, inte tillåtande.

Stina Lundin, projektledare för Avslöja heteronormen! och vice ordförande i SFQ

Debattartkel publicerad i Stockholms universitets studentkårs tidning, Gaudeamus, nr 6 2014